Maria Ingelsson

Den nya världen

Maria Ingelsson bloggar om livet som svensk jurist på en start-up i Silicon Valley, med en blandning av stort och smått, privat och professionellt. Detta är en extern blogg utanför Uppgångs utgivaransvar

NOTE TO SELF

Järvsö Ni vet, den där känslan när man bott utomlands tillräckligt länge för att faktiskt återupptäcka saker i Sverige som man nästan - ja, jag tror det - hade glömt? Den känslan har jag upplevt och kan summera nu, såhär två veckor in i sommarens sverigevistelse. 

NOTE TO SELF:

1. Folk kör som galningar i Sverige, kom ihåg det. Säkert 20 km för snabbt i snitt på vägen mellan Tönnebro och Järvsö. Trots skymning och viltfara, och trots obefintliga vägrenar. För att inte tala om i stan. Ingen hjälper till när jag hamnat i fel fil. Cyklister kastar sig vettlöst ut framför bilen. Gångare likaså. Herregud, jag föredrar de femfiliga vägarna i Kalifornien eller stadstrafiken i San Francisco vilken dag i veckan som helst. Där hjälper man åtminstone varandra, här handlar det mest om vem som har (eller tycker sig ha) rätt i teorin.

2. PS Nej Maria, det är INTE ok att svänga höger på rödljus, som i USA ("right on red"). Spelar ingen roll hur tom korsningen är. DS

3. "20 grader och växlande molnighet" betyder inte T-shirt, det betyder lager på lager och ett paraply i väskan för säkerhets skull. Och gosse, vad jag älskar det. Den friska, fuktiga luften som gör att man kan springa många många kilometer utan att krokna, även om det hunnit bli mitt på dagen.

4. De gamla sedlarna gäller tydligen inte längre i Sverige. Synd. (och rätt klantigt att jag inte hade koll på det)

5. I affären bygger du INTE varuberg. Du pratar INTE med människorna framför dig i kön. Du förväntar dig INTE att nån annan ska packa dina kassar åt dig.

6. Människorna runtomkring dig förstår med största sannolikhet vad du säger, när du talar svenska. Nu tycker jag det är en bra princip att inte prata om människorna intill, oavsett om de förstår vad du säger eller inte. Men ändå, kan vara bra att tänka på.

7. När du jobbar på kontor: Kom ihåg att låsa toadörren. Inte superviktigt när du jobbar hemifrån med en labrador till enda sällskap, men desto viktigare när du jobbar med (mänskliga) kollegor.

8. Okej, så råvarorna på Stora Coop i Ljusdal är inte riktigt lika bra som köttet eller grönsakerna du vant dig vid i Kalifornien. Men stanna extra vid den bredbara leverpastejen. Vid Singoalla-kexen. Vid Pyramid knäckebröd. Vid filen. Eller jordgubbarna, som hur det än är har nåt extra sött och intensivt i smaken (som en smultronturbo som kickar in). Och gläd dig åt att varukorgen bara kostar hälften så mycket som den du köper hem på Costco i Redwood City.

Hälsar jag från mitt sommarparadis, där röda stugor med vita knutar samsas med kossorna på ängen, prästkragarna och blåklockorna i dikesrenarna, och aborrarna i Skålbosjön. Där tiden på nåt magiskt, och oerhört vilsamt, vis alltid står stilla, oaktat trafikregler och toalås.

 

 

Tid för förändring

Menlo Park Vi är tillbaka i Menlo Park efter 4 veckor i ett somrigt (och kallt) Sverige. Samma morgon som vi lämnade Uppsala såg jag flyttfåglar öva v-formationer på den grådisiga himlen. Några timmar senare sitter jag på ett Boeingplan och ser på TV-skärmen att vi flyger över Grönland. Jag läser konsonanttunga ortsnamn som jag inte kan uttala och undrar om jag nånsin kommer åka dit. Jag kommer att tänka på en dokumentär, jag tror det var på svensk TV, som handlade om människor som bröt upp från det gamla för att skapa nya liv nån annanstans. Där var det en familj som hade sålt allt de ägde för att flytta till Grönland där pappan fått jobb. Planen var att kunna varva ner och skala ner, få mer tid för varandra och för sånt som egentligen spelar roll. Jo, nog fick de mer tid över alltid. Men jag är inte säker på att alla i familjen tyckte det nya livet var så mycket bättre.

Varför flyttar man till ett annat land? Ett spännande jobb kan såklart vara drivkraften. Ett land med bättre möjligheter till utbildning, eller som är mer jämställt och demokratiskt. Bättre väder, bättre ekonomi. Ibland – ett land utan krig.

Att flytta till ett nytt land, oavsett om det är USA eller Grönland eller någon helt annanstans, och oavsett vad som driver dig, är en möjlighet att börja på nytt. Allting rivs upp och tumlas runt, och när allt det gamla är urblåst är det ganska enkelt att börja plocka ihop de bitar till en ny vardag, som man verkligen vill ska finnas med. Inga måsten av hävd och gammal vana, väldigt få förväntningar från omgivningen. Vi har alla varit med om samma sak nån gång – när man flyttat till en ny stad, bytt skola eller jobb, bytt partner. Konsten är att inte falla in i det gamla, förstås. Dig själv har du ju alltid med dig, hur mycket du än tumlar runt.

Sommaren 2015 och sommaren 2016 flyttade vi till nya hus. När du flyttar rensar du automatiskt bort sånt du inte behöver. I år flyttar vi inte någonstans, men jag har bestämt mig för att ändå ta nån dag till att blåsa ur förråd och garage och bara stoppa tillbaka sånt i skåpen som jag verkligen vill ska finnas där. Förändringar måste inte vara påtvingade utifrån, mönster kan brytas och måsten rensas ut även av fri vilja. Svårigheten är ofta att hitta tillräcklig motivation för att få kraften att göra det. Ofta är det så mycket bekvämare att göra som man alltid har gjort. ”Det funkar ju”, tänker man, ”ingen mår väl direkt dåligt av oordningen i skåpen" eller "det är ju inte som att du direkt vantrivs på jobbet som ändå betalar hyggligt i lön och som serverar bra kaffe i fikarummet. En vet vad en har, men inte vad en får, och helt klart finns det såna som har det sämre”.

Allt har sin tid. Ibland ryms det bara inte några förändringar i livet, då får det vara så. Men ganska ofta skjuter vi förändringar på framtiden bara av ren bekvämlighet, eller rädsla för det nya. Det är synd tycker jag.

Hösten är en bra tid för förändringar. Du har förhoppningsvis laddat hela sommaren med sol och energi och fått skön distans till vardagens ”måsten” (och förstått att väldigt lite är ett "måste" egentligen). Och förändringar behöver inte vara så stora som att man flyttar till ett nytt land eller börjar ett nytt jobb. Eller räddar världen. Det kan vara att sortera plastburkarna i köket så att dom inte rasar ut över dig varje gång du öppnar köksluckan. Och tänk på att även stora förändringar börjar smått, och kanske allra först med att du mentalt gör dig redo för en förändring. Vår egen flytt till USA pratade vi om i rätt många år innan allt det "yttre" plötsligt föll på plats och vi kunde åka.

Vilka förändringar ska du göra i höst? Själv ska jag som sagt rensa ut allt sånt i garaget som vi inte behöver, och ge till nån som behöver det bättre. Sen, när jag skapat utrymme för nåt nytt, ska jag bygga mitt eget crossfitgym.

NorCal Wonders 2017 – en resblogg

Det är söndag kväll och vi har precis kommit hem från en fem dagars roadtrip norröver, upp genom norra Kalifornien hela vägen till Oregon. Jag älskar roadtrips på amerikanska vägar. Se bara till att ha the basics på plats – alltså bensin, gott om snacks och dryck i kupén, nedladdade poddavsnitt, spellistor och ljudböcker, och en rejäl keps eller bra solglasögon – så kan du sedan slå dig ner vid ratten för att få njuta av högkvalitativ familjetid (det saknas internet under stora delar av resan!) ackompanjerad av fantastiska vyer genom rutan.

Obligatorisk kylväska, modell större: 

Kalifornien är en fantastiskt omväxlande delstat, på alla sätt. Till vardags bor vi nära Stilla havskusten, i det liberala Bay Area, granne med akademiker och IT-entreprenörer. Flera gånger har vi tagit bilen söderut för att bada i varmare vatten och besöka häftigare nöjesparker, i LA och San Diego. Under våra två år här har vi också bockat av flera ”måsten” som vinlandet (Napa och Sonoma), Sequoia, Lake Tahoe och Yosemite. Men den här gången ville vi alltså testa att åka norrut istället.

Vårt första stopp var fyren vid Point Reyes National Seashore. Bilresan dit var obeskrivligt vacker, som ett gotländskt landskap på steroider. Vi hade lämnat ett 30-gradigt Menlo Park, men när vi klev ur bilen 2,5 timme senare var det 15-gradigt och rejält blåsigt. Vi hade tur och hittade lä bakom en klippa (precis lagom klättringsvänlig för 10-åringar!) där vi slog oss ned och åt matsäckslunch. Det blev en lunch med nästan löjligt vacker utsikt över det stormiga havet, och där vi fick se flera valar som omväxlande dök, slog med sina stjärtfenor och blåste vatten. 

Vi körde vidare upp mot Russian River, där vi besökte två vinerier av helt olika slag. Först en drop in provning på Porter Creek, ett hål i väggen närmast, men väldigt personligt och med flera goda viner (fast lite ojämn kvalitet, kanske). Sedan Arista, där man egentligen behöver förboka en provning, men där vi blev insläppta ändå. Vi fick varsitt glas rosévin i handen och tog ett varv i den underbart vackra japanska trädgården medan vi väntade på vår sommelier. Sedan slog vi oss ner vid ett bort och avnjöt en vinprovning där det ena vinet var bättre än det andra. Vi har på sistone börjat tycka bättre om Russian River än det betydligt turistigare Napa.  

Natten tillbringade vi på ett äkta amerikanskt motell i den supersöta staden Healdsburg. Överlag betalade vi inte mer än kanske 125 USD per natt på något av ställena vi sov på under resan (2 vuxna, 2 barn). För den pengen får man ett (tillräckligt) rent och helt rum, men utan krusiduller. I gengäld får man pengar över att köpa vin för. Den här resan, där vi sov på 4 olika ställen, fick oss att inse att (1) wi-fi, (2) utomhuspool och (3) kylskåp (där vi kan kyla drycken vi har med oss i bilen) är viktigt för oss att det ingår, men inte så mycket annat. I USA är det t.ex. ganska vanligt att frukost inte ingår i hotellpriset, men med tanke på att en standardfrukost ofta kan bestå av översötade flingor och teliknande kaffe, så äter jag nästan hellre frukost på restaurangen intill. På sista tiden har vi allt oftare bott på AirBnB istället för hotell, men på den här resan hade vi svårt att hitta det. AirBnB är ofta enklare att hitta om man ska till större städer eller är flexibel vad gäller var man ska bo. När vi bokar hotell litar vi ofta ganska hårt på Tripadvisor, som jag tycker brukar ge oss ungefär rätt förväntningar på hotellet.

Nästa dag besökte vi Redwood national park och förundrades över de jättelika träden, många upp till 2000 år gamla. Vi har besökt många redwoodskogar förut, men aldrig förut en så tät skog, där det fanns så många riktigt stora träd, och framförallt har jag aldrig fått njuta av träden i en sådan stillhet som vi upplevde här. Jag vet inte om det var tidpunkten på året (inte högsäsong för amerikaners semestrar) eller att skogen ligger så långt från San Francisco och andra större städer, men det var ljuvligt att slippa trängas med andra turister, så som man gör i till exempel Grand Canyon, Yosemite och Muir Woods. Det var förresten samma sak med alla de andra nationalparkerna vi besökte under resan – att det inte var fler andra turister där än att vi faktiskt fick en naturupplevelse snarare än en ”bocka-av-från-bucket-list-upplevelse”.

Dag tre, efter en natt i Crescent City, reste vi vidare norrut till Crater Lake, Oregon. Det är USA:s djupaste sjö, och den har bildats i kratern till vad som en gång var en vulkan. Det är en spegelblank sjö med en underbart djupblå färg. Snön låg fortfarande kvar runt sjön, men tyvärr gjorde det att vägen ner till den enda badstranden var avstängd. Vi fick nöja oss med att njuta av vyerna den här gången. Alltmedan vi trallade titelmelodin till "the Sound of Music". 

På kvällen besökte vi haket Mia & Pia Pizzeria i Klamath Falls, vår nästa övernattningsort, där en uppstoppad mountain lion spejade ut över bardisken, där vi beställde öl som tillverkats på det lokala bryggeriet. (Jag blev leggad, vilket gjorde min kväll.)

Den fjärde dagen ägnade vi åt att utforska grottor i vilda västern, vid Lava Beds, Oregon. Grottorna har bildats av lavaströmmar och det fanns både ”lätta” grottor där man kunde gå upprätt hela tiden, ”medelsvåra”, där man ibland behövde huka och där det var klokt att ha med en karta för att inte gå vilse, och så ”svåra”, som inte bara var lätta att gå vilse i utan där takhöjden ibland var så låg som en fot, dvs man behövde åla på mage för att ta sig fram.

Medan vi andra utforskade grottor valde några av barnen i sällskapet att ta del av ”The Junior Ranger Program”, där de fick lösa uppgifter, under överinseende av en äkta ranger, som handlade om parken och grottorna. När uppgifterna var utförda fick de en plakett som bevis på sina insatser. Liknande program finns på de flesta nationalparker och jag såg några barn som hade säkert 10 plaketter fastnålade på sin hatt! 

Sista dagen hade vi en lång bilresa framför oss för att ta hela vägen från Susanville, där vi hade övernattat på stadens casino, och hem till Menlo Park, men vi tog oss ändå tiden att stanna till en timme vid Lassen Volcanic Park, som vi passerade på vägen. Även här hade vi oturen, som vid Crater Lake, att delar av vägen var avstängd p.g.a. vinterväglag. Trots det tog vi oss så pass långt uppför vindlande serpeninvägar (inget för den höjdrädda) att vi fick se en vidunderlig utsikt över bergen, och fick se (och lukta) på bubblande varma källor.

Jag älskar som sagt roadtrips i USA. Inte bara för friheten, eller för att man får gott om tid att hinna prata (eller sova), eller för nationalparkerna man besöker. Utan minst lika viktiga är upplevelserna längsmed vägen: Det du ser från bilrutan, stoppen du gör för att köpa 5 avocados för en dollar, middagarna du äter på the local diner i en liten stad i ”vilda västern”. När jag träffar människor under resan, eller för den delen bara åker förbi bondgårdar och hus längsmed vägen, kan jag inte låta bli att fundera på hur deras liv ser ut. Vad jobbar de med? Vad gör dem glada, och vad fyller deras liv med mening? Vad oroar de sig över?

I Kalifornien har jag träffat många som är förbannade på dem som röstade på Trump i senaste presidentvalet, och säkert var det många av dem vi träffade på vår resa norrut som röstade på Trump. I vart fall såg vi skyltar i butiksfönstren som tydde på det...

Jag kan tänka mig att för många av dem kretsar livet kring lantbruk och skogsbruk, att de varje dag vaknar till denna svindlande och sagolikt vackra utsikt som jag ser genom bilrutan, för att sedan ägna dagen åt att bruka jorden och ta hand om boskapen. Jag kan förstå om det enda de vill är att allt ska bara fortsätta att vara som det alltid har varit. Och om det då kommer en presidentkandidat och säger att han står för precis just det – att allt ska fortsätta vara som det alltid har varit - och som dessutom säger sig veta hur han ska åstadkomma det utan att det drabbar dem man bryr sig om, då är det klart att man gärna röstar på honom. Nej, jag blir inte förbannad på dem som röstade på Trump, utan jag blir förbannad på honom, som lurade dem att göra det. Och jag blir frustrerad över att det idag, när internet borde göra att demokratin är starkare än någonsin, ens är möjligt att luras och manipulera på det viset.

Allt detta tänker jag på när jag åker genom det stilla landskapet och ser eftermiddagssolen reflekteras mot laduväggar, och boskap beta på de vidsträcka fälten, mot en kuliss av snötäckta bergstoppar.

Det blev en lång blogg. Här kommer därför mina key take aways, för den som inte orkat läsa hela:

  • Om du ska göra en roadtrip i Kalifornien, våga testa även andra nationalparker än ”de vanliga”. Du kommer kanske få åka lite längre än annars, men du slipper trängas med de andra turisterna. 
  • USA är ett fantastiskt land att köra bil i. Låt bilresan bli en del av upplevelsen, inte bara de planerade stoppen. Snåla inte på snacks och dryck i kupén, och om du hyr bil: snåla inte på storleken. Ta en oväntad paus bara för att du känner för det – vid en vacker utsikt, på en uramerikansk diner, eller på en restaurang där du kan köpa hembryggt öl och friterad saltgurka.

Nu packar vi upp väskorna och börjar ladda för Fourth of July! 

Säkerhetsrisker och riskkapitalister

Menlo Park Vissa dagar älskar jag mitt flexibla jobb, som ger mig friheten att arbeta med sånt jag tycker är roligt, samtidigt som jag hinner med att njuta av livet i Sunny California. Andra dagar älskar jag jobb mindre mycket, som till exempel när jag måste gå upp klockan 2.15 på natten för att sitta i ett sex timmars Skype-maraton. Det hände i torsdags, och när skypemötena var klara kände jag mig rätt mosig i huvudet. Jag lekte med tanken att skippa nästa event, som var VentureCrush i San Francisco, och istället sova ikapp några timmar av nattens förlorade sömn. En kombination av nyfikenhet och pliktkänsla gjorde att jag ändå bestämde mig för att åka.

Och tur var väl det! Jag visste väldigt lite om eventet innan jag kom dit, annat än att det var för tech people, jurister och investerare, och att det anordnades av advokatbyrån Lowenstein Sandler LLP. När jag kom till Mission Bay Conference Centre visste jag på en gång att jag gjort rätt prioritering som ändå åkte dit. Det var en superhärlig energi, massvis med folk och när jag stod i kön till registreringen kunde jag tjuvlyssna på flera parallella samtal om kapital, innovation och investeringar, det ena intressantare än det andra. Det fanns ett tiotal seminarier att välja på under eftermiddagen, innan kvällens party drog igång (som jag tyvärr inte kunde stanna kvar på, men vad jag förstår brukar det vara en fest väl i klass med Uppsalas Företagargalan eller Lindahlkvällen...)

Det fanns väldigt manga spännande seminarier att välja på. Eller vad sags om “Road Warrior or Road Kill – Optimizing in the Current Fundraising Environment Across Stages” eller “Why Aren’t There More Dead Unicorns & Other Tales of Late Stage Funding”? Men jag valde ett mer juristigt spår, “Open Source, Privacy & Cybersecurity” (Av någon anledning hade vi fått det minsta rummet.)

Alltså, förstår ni hur komplicerad juridiken kring datahantering är? Jo, superkomplicerad, och därmed superspännande. Dessutom högaktuell eftersom bolag - både inom tech och utanför - både lämnar ifrån sig, samlar in och hanterar allt större mängder med data. Det finns till och med företag som samlar data utan att veta exakt hur de ska använda (kapitalisera) den. Data är pengar helt enkelt, men det gäller att veta vilka regler som gäller för att datahanteringen. 

Här är några av mina viktigaste take-aways från dagens föreläsning:

  • Se till att ha kontroll på vilken data/information du hanterar, hur den hanteras, vem som har tillgång till den och hur du delar data med personer utanför bolaget.
  • Utse en person på bolaget som är ansvarig för datahantering och dataräkerhet, om ni inte redan har gjort det. 
  • Identifiera var dina svagheter finns: vilka säkerhetsincidenter har inträffat, hur hanterade de och vad berodde de på? Finns det några andra externa och interna säkerhetsrisker?
  • Ha koll på nya Dataskyddsförordningen (GDPR) som träder i kraft i maj 2018.
  • Ingen är immun mot dataintrång. Var beredd på att det kan hända även ditt bolag och gör en plan för hur du hanterar det i så fall.
  • Ta säkerhetsfrågorna på allvar när du utvärderar partners, leverantörer och andra tredje parter som kommer få del av din eller dina kunders data. 
  • Kolla upp möjigheten att teckna en cyber insurance.

Sen gjorde jag några andra reflektioner också, av mindre jurisitigt slag.

1) Det finns fortfarande kvar en del delägare på större advokatbyråer som har en hopplöst ofräsch ledarstil. En av föreläsarna bad om ursäkt för en obegriplig förkortning på en av hans bilder genom att skylla på att “I had an associate do it for me”. Men alltså - om du ber en kollega göra en presentation åt dig, och inte har tid/lust/ork för att läsa igenom presentationen i förväg inför föredraget, var då stor nog att ta konsekvenserna själv och skyll inte ifrån dig på en stackars bitris som inte ens är i rummet. 

2) Klädmässigt har jag nått till ett lågvattenmärke. För en månad sen gick jag på restaurang i Santa Cruz iklädd mina sovbrallor, eftersom det var de enda långbyxor jag hade med mig i packningen och det visade sig vara kallare i Santa Cruz än jag hade räknat med. Nu, i torsdags, gick jag på ett investerarinvent iklädd platta sandaler och bubbelgumsrosa tånaglar. Det blir nog bra för mig att komma till Sverige några veckor snart och rycka upp min dresscode lite.

Den blomstertid

Menlo Park Underbara, blommande, varma, roliga, hysteriska maj! Knappt hinner vi säga "daylight saving" förrän vi är framme vid skolavslutningen och undrar vad det var som hände däremellan.

Vad det var som hände? Jo, det kan jag berätta för er: Det var dansavslutningar, nationella prov, årets första grill, röda dagar, iordningställande av utemöbler, årets andra grill, rosévinkvällar, trädgårdsarbete, utflykter till havet, jobbprojekt som skulle avslutas före sommaren, en och annan resa över Atlanten... (listan är inte uttömmande)

Skiljer sig maj åt mellan USA och Sverige? Ja och nej. 

1. Ok, not to rub it in, men vädret är en uppenbar skillnad. Jag var i Sverige nu senast i mitten av maj. Det snöade. Ingen mysig snö heller, det blåste och var svinkallt rentutsagt, och jag hade sneakers och frös. I Kalifornien passerade vi 30-strecket ungefär samtidigt.

2. Hur terminen avslutas för barnen, både i skolan och på deras fritidsaktiviteter, är sig ganska likt. Först intensivt och ännu mer intensivt med prov och redovisningar av större projekt, men sen belöningen i form av högtidliga examensfester och uppsluppna avslutningar (med kanske ännu högre jubel och hurrarop från de amerikanska föräldrarna än de svenska?). Skolans yearbook er annorlunda ut här än jag minns det från Sverige. Några studenter har jobbat flitigt hela året med att dokumentera året som gått, och resultatet är en proffsig, inbunden bok. Kul minne!

Ur 2017 års yearbook. Naturligtvis.

3. En ny bekantskap för mig det här året var Hem och Skolas årliga cocktail för skolans föräldrar, som tack för deras donationer (det är alltså inte bara privatskolor som kostar pengar här - även om donationerna som vi betalar är betydligt mindre än kostnaden för en privatskola). Cocktailen hölls på en underbar estate i Woodside, uppförd för ett par år sedan av en familj där mannen gjort en tidig exit inom tech. Lite unikt var det att se så många uppklädda kalifornienbor samlade på ett och samma ställe (klädstilen här är ju annars, som jag skrivit om förut, väldigt casual). Fastigheten låg väldigt naturnära med sagolik utsikt över ekdungar och bergen på andra sidan bukten. Ja, faktiskt låg den så naturnära att vår bil, som parkerades av en valet parking firma, fastnade i gyttjan på åkern där man hade ställt bilen, och fick bärgas upp på fast mark av en tow truck. (Se där en intressant juridisk fråga, som vi kan ta vid annat tillfälle - vem ska betala biltvätten och ev. skador på vår bil? valet parkingen, åkerns ägare, hem och skola eller rentav vi själva? Jag skämtar inte när jag säger att såna frågor spontant och ganska snabbt infinner sig i huvudet på en jurist som bott i USA i två år)

Vår bil och en bärgningsbil. Frågor på det?

5. Den svenska nationaldagen är ingen ledig dag i Kalifornien förstås (på det hela taget känns det - såhär på distans - som om ni i Sverige har VÄLDIGT mycket röda dagar så här års...?). Men oj så vi firar den, vi svenskar i exil! Vi firade med brännboll i helgen som gick, med 100+ deltagande svenskar från Bay Area, och imorgon är det svenskt smörgåsbord på Nordic Innovation House. Inte bara nationaldagen firar vi förresten, utan också den upsaliensiska doktorspromotionen högtidlighöll vi här borta med en middag för uppsalaalumner den 24 maj. Vi glömmer er inte!

6. Semesterstressen slipper vi här. Av den enkla anledningen att vi inte är lediga i lika stor utsträckning som ni. Jag som jobbar mycket mot Sverige känner verkligen av den - "INGA fler möten före midsommar nu tack!!" - men kan ta den med ro eftersom jag jobbar ända till slutet av juli innan jag tar 2 veckors ledigt. Jag hinner. 

7. Den svenska sommarljuset kan jag sakna. Svenska jordgubbar (även om jag erkänner att jag knappast skulle gissa rätt vid ett blindtest). Liljekonvaljer och syrénbersåer, och Den blomstertid nu kommer. (Ok, nu börjar jag komma in på juni märker jag.)

Kom igen, slutspurten nu, mina vänner, både i USA och i Sverige - snart är det sommarlov för barnen och i bästa fall också lite ledigt för oss vuxna! Och vi som inte har 6 veckors semester kommer glädja oss åt varma och ljusa kvällar och helger de veckor vi jobbar.

 

 

 

Agil lagstiftning?

Menlo Park I torsdags deltog jag på Alumnidagen i Uppsala - Uppsalajuristernas Alumnistiftelse årliga event då man samlar alumner och studenter till att lyssna på en hel dag med aktuella och intressanta föreläsningar med anknytning till juridik - mer eller mindre stark. (Om du är juristalumn och ännu inte gått på någon Alumnidag - se till att göra det nästa år!)

En av paneldiskussionerna var på temat "Juridik och moral", ett alltid högaktuellt ämne. Vilken roll spelar moralen för juridiska överväganden, och vilken roll bör den spela? Ska en domstol kunna vägra tillämpa lagen och i så fall när? 

I amerikansk rätt finns konceptet "equity", som gör det möjligt för en domstol att även utan uttryckligt lagstöd komma fram till ett domslut, som domstolen finner rättvist eller skäligt. Vi saknar motsvarighet i svensk rätt, även om det finns lagstiftning där man byggt in visst utrymme för domstolen att göra en skälighetsbedömning - vilket i praktiken ger domstolen visst moraliskt svängrum. Överlag tycker jag dock att vi svenska jurister har för mycket synen på oss själva som regeltillämpare utan egen vilja. Det är fegt och lite slött av oss. Det finns ju ingen i samhället som kan så mycket om de lagar och regler som gäller och då borde det vara vår skyldighet att se till att dessa regler är rimliga och stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Jag önskar att fler jurister var modiga nog att sticka ut hakan i samhällsdebatten. Men nej, alltsomoftast gömmer vi oss bakom lagboken och mumlar något om "å ena sidan å andra sidan" och "rimligen torde det vara så, men ytterst upp till högsta instans att avgöra, eller lagstiftaren att rätta till lagreglerna" när vi får frågan om något som det kan vara det minsta kontroversiellt att ha en uppfattning om. 

Idag snurrar världen allt fortare omkring oss. Vi kan inte tro att det går att lagreglera denna föränderliga verklighet ner på minsta detaljnivå - knappt hinner väl lagtexten gå i tryck förrän den är inaktuell. Och vad som är "den allmänna rättsuppfattningen" i ett samhälle som blir alltmer internationaliserat och diversifierat är också svårt att slå fast, annat än som en dagsfärsk ögonblicksbild. Vore det inte rimligt, i denna nya verklighet, att vi ger domstolarna en större grad av frihet, och låta lagarna vara mer av "ramlagskaraktär" - detta för att rättstillämpningen alltid ska vara i synk med tidens krav? En "agil lagstiftning" helt enkelt, där juristerna tillåts vara reaktiva på omvärldens förändringar och tillämpa lagen på det bästa sättet vid varje given tidpunkt? 

Idag tycker jag tvärtom att lagstiftningen går åt precis motsatt håll - lagstiftaren (både i Sverige och i Bryssel) massproducerar regler och förordningar ner på minsta detaljnivå, som skapar oerhört mycket administrativ börda och huvudbry för den som vill göra rätt, men som i många fall leder till att människor tvärtom ger upp att ens försöka att följa alla dessa regler. Vore det inte vettigare isåfall att lägga kraften på att skapa gemensamma värdegrunder, och målstyra med en gemensam inriktning om vart vi vill vara påväg? På samma sätt som ett företag måste jobba varje dag med sina värdegrunder, och samsynen och respekten för dessa är viktigare än alla anställningskontrakt och policydokument i världen.

Okej okej, jag förstår. Enligt svensk regeringsform utgår all makt från folket, inte juristerna, och självklart står jag till fullo bakom detta. Detta är inte ett försök till myteri till förmån för min egen yrkesgrupp. Vi har också en legalitetsprincip som vi måste värna för att vi ska kunna leva i trygg förutsebarhet om vad som gäller. Utan skrivna lagar, som föregåtts av en demokratisk lagstiftningsprocess, står vi oss slätt.

Men två saker hävdar jag bestämt: 1) Det är livsfarligt om jurister börjar se sig själva bara som regeltillämpare utan egen vilja och utan eget moraliskt ansvar. Det är viktigt att varje jurist förstår det och är beredd att axla det stora ansvar som detta innebär. 2) Svaret på hur vi ska tackla ökad internationalisering, stora folkomflyttningar, en boomande digitalisering och ny teknik är knappast massvis med nya detaljrika lagar och förordningar, utan det handlar om att motivera, utbilda, skapa en gemensam värdegrund och en samsyn på vad som är moraliskt och rättvist. Det är massvis med jobb med allt detta förstås. Och vi får inte tro att en nitisk lagstiftare kan bespara oss det jobbet.

Vem åt upp det svenska godiset?

Menlo Park Det är början på maj. Mitt instagramflöde svämmar över av vårbilder från hemlandet - jag gläds med frusna svenskar åt vårens intåg och törs knappt berätta att här borta har vi sommar; 28 grader varmt, kolibrier som svärmar runt apelsinträdet, nedcabbade sportbilar på 280:an och leende människor i shorts på caféerna. Vi äter middag ute på terrassen och den ljumma vinden smeker mjukt om kinden.

Det finns bara en orm i vårt paradis ikväll: Vem åt upp det svenska godiset? På godishyllan i skafferiet finns just nu bara torkad mango, sockerfria halstabletter och bottenskrapet på en påse salta mandlar från Costco. Var är dumlekolorna, mjölkchokladen och de sura napparna? De var här för bara några dagar sedan. Förstämning och misstänkliggörande, dottern nära nog höjer rösten. Jag kryper till korset - godiset gick åt en sen kväll när jag arbetade framför datorn. Jag erbjuder mig att åka till Safeway och köpa hem lite amerikanskt godis som kompensation, men jag hör ju själv hur futtigt det låter.

Vad jag saknar med Sverige, förutom godiset? Enkelt: Svensk roll-on deo, wettextrasor, diskborstar och Santa Maria tacokrydda. Även halloumiost - det finns från och till här borta, men bara i specialbutiker. (Nu behöver jag dock inte leta på ett tag, efter att en vän köpt 12 förpackningar som jag fick med mig hem från Sverige förra veckan. Jo, de går bra att frysa.) Prästost, lingonsylt, och hårdbröd är annars klassiska exempel på vad svenska expats brukar sakna, och så Kalles kaviar och sill förstås - men allt detta (utom möjligen osten) finns att hitta på IKEA i East Palo Alto (tack för det Ingvar). Vaniljsocker, billig saffran, löjrom, julgransljus och nässpray är andra exempel på sånt jag köpt med mig hem från Sverige till vänner här borta.

För att inte tala om svensk design - både kläder och heminredning. Jag har väl aldrig älskat mina Himla dukar och Svenskt Tenn brickor så mycket som här borta. Tur att H&M och IKEA ligger bara en halvtimme bort när vi saknar de svenska rena linjerna.

Själv reser jag ju fram och tillbaka till Sverige rätt ofta, så det är sällan jag behöver sakna nåt särskilt länge. Ok, så godiset är slut ikväll. Tur att jag flyger en vända till Uppsala redan nästa vecka då. Till dess får vi klara oss i värmen med Peanut Butter Cups och Cookie Dough Icecream.

Det går ingen riktig nöd på oss ändå.

 

Möte med en Lyftchaufför

MENLO PARK Jag tar en Lyft till flygplatsen den här gången. Inte en Uber – det har varit för mycket krångel med deras app på sista tiden, och dessutom har de varit i en hel del politiskt blåsväder, så jag testar konkurrenten.

Min chaufför har svårt att hitta mig först. Jag bor på en återvändsgränd och googlemaps ger henne otydliga instruktioner. Men snart nog sitter jag i hennes Nissan av senaste årsmodell, som luktar gott av levande blommor i kupen, och där hon satt upp en iPhone+ på vardera sida om ratten.

När hon ser vart jag ska åka – det vet hon nämligen inte förrän jag har “checkat in” i bilen – blir hon upprörd. “Oakland – å nej, inte nu igen! Det är en helt värdelös körning. Det är rusningstrafik dit nu, det kommer ta nästan 1,5 timme trots att det bara är 6 mil, och jag kommer inte få någon körning på vägen tillbaka. Jäklar, det här är andra gången idag jag får en sån körning, försöker Lyft sätta dig mig eller vad är det fråga om?"

Jag skruvar på mig lite besvärat och känner mig rätt oönskad där i baksätet. Min chaufför är snabb att poängtera att jag inte ska ta det personligt, att hon självklart ska köra mig till flygplatsen och att det inte är mitt fel att Lyft beter sig illa mot sina chaufförer. Förresten är det lika illa med Uber, som hon också kör för.Hon var tidig med att börja köra för Uber och Lyft och i början kunde hon tjäna 600 dollar på en 8 timmars arbetsdag. Då var det enkelt – Uber och Lyft var unika med sina erbjudanden, och antalet förare som slogs om körningarna var betydligt mindre. Idag, med ökad konkurrens bade på externt och internt, är hon glad om hon tjänar 150 dollar för 10 timmars körning. Jag frågar hur länge hon tänkt köra idag. "Jag vet inte", sager hon, "men det blir många timmar till om jag ska få ihop tillräckligt med pengar." Jag sneglar på burken hon satt bredvid sig på passagerarsätet, fylld med clementiner, och tänker att det väl är dom som ska hålla henne vaken.

Stämningen i bilen är fortfarande lite tryckt. Det är en lång körning mellan Menlo Park och Oakland International och jag brukar passa på att jobba. Men nu frågar jag istället min chaufför vad som förde henne hit, till en blomdoftande Nissan utrustad med dubbla iPhone+, och med många timmars körning och lika många clementiner framför sig.

Hon berättar att hon är från Iran och att hon flyttade till USA redan som 18-åring, för mer än 40 år sedan. Jag säger att jag känner manga Iranier i min hemstad Uppsala och att jag tycker iranska män och kvinnor är ett mycket vackert folk. Och att många iranier jag känner är både ambitiösa och välutbildade. Min chaufför lättar upp en aning. Hon skrattar när hon berättar att hennes pappa ville att hon skulle bli doktor eller ingenjör, men hon var mer intresserad av ekonomi så det fick det bli. Hon berättar att hon kommer från en förmögen familj, men att hennes tillgångar i Iran försvunnit, först en del i samband med revolutionen och sedan, det som var kvar, på grund av hennes många års bortavaro från landet.

Hennes syskon har alla studerat utomlands och sedan återvänt hem. De fattade klokare beslut än hon själv menar hon. Själv gifte hon sig med en amerikan och de fick två barn, som är helamerikaner. Hon blev tidigt lämnad och fick uppfostra barnen som ensamstående mamma. För några år sedan förlorade hon jobbet när hennes bolag lade ner. Hon har inte sparat undan tillräckligt för att kunna gå i pension. Förra året besökte hon Iran, och tänkte att hon kanske kunde pensionera sig där, återuppta kontakten med familjen och kanske återfå något av egendomen hon förlorat. Men hon kände sig inte hemma. Hon hade glömt språket, säger hon, och hon kände sig inte längre bekväm i sederna och kulturen. “Jag tillhör inget land idag”, säger hon. Vi för ett samtal om det – efter att ha levt i två tvärldar själv ett par år jag kan förstå hur hon menar, även om våra situationer är helt olika.

Hon byter samtalsämne. “Vet du, Maria, mitt problem är att jag bryr mig för mycket om andra människor. Jag har så mycket energi, och folk dras till mig som en magnet, men sen när vi skiljs åt tar de all energi med sig och jag har ingen energi kvar.” “Har du försökt att inte lösa deras problem åt dem, utan bara finnas där, lyssna, stötta, men inte ta på dig deras problem som dina egna?” “Å Maria, jag har gått i terapi i flera år för det här. Det hjälper inte. Jag är obotlig”. “Har du prövat meditation för att hämta kraft?” frågar jag. (Själv är jag nämligen nyfrälst på meditation efter en prova-på-klass jag gick i helgen som var). Hon svarar “Nej, inte meditation, det behövs inte. Du vet, i min religion ber man 7 gånger om dagen och det är den enda meditation jag behöver. Det är min tid för mig själv”. Fast hon erkänner att hon inte hinner med att be så ofta nu med sitt nuvarande jobb, och förresten är hon inte ens särskilt religiös tillstår hon. “Är du?”. Jag berättar att jag kommer från en prästfamilj och att jag är uppväxt med en tro på de kristnas Gud. Men att jag också har en buddafigur på handfatet hemma. Och att jag har muslimska vänner. Och att jag inte för ett ögonblick tror att min Gud är bättre än hennes eller någon annans.

Vi kör in på terminalområdet och sitter tysta tillsammans de sista minuterna. “Du kommer få betala dyrt för den här resan”; sager min chaufför, “det är dyrare i rusningstrafik”. “Det gör inget”, sager jag, “jag hade ju turen att få åka med dig”.

Dessa möten alltså. Som ger mig ökad insikt om hur olika vi är, och ändå så lika. Jag önskar att jag stängde igen laptopen oftare för att ta mig tiden att prata med främlingar.  

 

En spökkram från andra sidan Atlanten

Menlo Park Nästan alltid går det bra att bo 10,5 timmars flyg och 9 timmars tidsskillnad bort från Uppsala. Skype, Facebook, Instagram gör att det känns nära ändå. Och mina många resor tillbaka förstås. Men en sån här dag, då känns Sverige alldeles för långt bort. 

Jag har precis stigit ur sängen och sitter i morgonens första telefonmöte. Klockan är inte ens 6. Då kommer en första pushnotis på mobilen att en lastbil kört in i Åhlenshuset i centrala Stockholm. Kanske slutade bromsarna fungera? hoppas jag och min kollega, fastän vi båda två anar att det inte är förklaringen. 

Det tar inte många minuter förrän FB-bilderna på fredags-AW:n och påsklovsjublet byts ut mot uppdateringar om var folk befinner sig, efterlysningar efter bilar som går från Stockholm till Uppsala och skildringar direkt från där det händer. 

Plötsligt känns 10,5 timmars flyg väldigt långt bort. Plötsligt känner jag mig extra mycket svensk.

Och vet ni, jag fick samma overkliga känsla som man får när man precis fött ett barn eller besökt en nära vän på hospis - HUR KAN LIVET BARA FORTGÅ SOM OM INGENTING HÄNT? För här, i Menlo Park, steg solen upp som alla andra morgnar och förortsmammorna körde sina barn till skolan precis som de gjorde igår. Här har man rapporterat från Stockholm i medierna, men den stora nyheten är ändå händelserna i Syrien. Sverige är trots allt ett väldigt litet land som ligger väldigt långt bort. 

Kanske var det bara en tidsfråga innan terrorn skulle drabba Stockholm och Sverige. Jag minns morden på Olof Palme och Anna Lind, men också den "misslyckade" självmordssprängningen i Stockhlom 2010. Och så tänker jag på Trumps uttalanden i februari i år - kan sånt där bli självuppfyllande?

Vi är fler än 7 miljarder människor som bor på denna jord. Varje människa lever just hennes liv. Varje människa har sina glädjeämnen, sin sorg, sina människor omkring sig som betyder mycket för just henne. Själv lever jag just nu i parallella världar - den känslan har jag skrivit om förut, och det är en ynnest i 9 fall av 10. Men just idag var det jobbigt att vara så långt borta från min uppsalavärld.

Jag skickar spökkramar - ni vet såna som varken känns eller syns, men som är precis lika riktiga som vanliga kramar - till alla mina nära och kära på andra sidan Atlanten, och tänker också särskilt mycket på vansinnesfärdens offer och deras anhöriga. Och så tänker jag att vi ska vara lite extra rädda om varandra den här påsken.

Det är tur att vi har varandra, så att vi aldrig blir bara en människa, vilken som helst, bland 7 miljarder andra. 

 

Innovation - bara tur eller hårt arbete?

Menlo Park Förra veckan var en delegation från Uppsala universitet på besök i San Francisco/Bay Area. En kväll bjöd man in till en paneldiskussion på temat “Innovation- the Love Child of Serendipity and Structure?” Jag satt med i panelen och fick anledning att fundera på detta. Så vad gäller egentligen - är innovation resultatet av serendipity eller struktur, eller kanske av både och?

“Serendipity” är svårt att översätta, men betyder ungefär “lycklig slump”. Och om man googlar “serendipity + innovation” hittar man många exempel på uppfinningar som blivit till av en ren slump. Jo, lite tur ska man nog ha. Men, som Thomas Jeffersson sa: "I am a great believer in luck, and I find the harder I work, the more I have of it." För det gäller ju att du försatt dig i en situation, där slumpen får utrymme att spela sin roll. Och det gäller också att du kan tillräckligt mycket – och har ett tillräckligt öppet sinnelag – för att inse att du uppfunnit något nytt som har ett värde.

Så vilken betydelse har då strukturen för innovation? Jag tänker främst på två saker: Du behöver strukturera dina arbetsmetoder så att de ger goda förutsättningar för innovation. Du behöver också arbeta strukturerat med att skapa en företagskultur, där innovation främjas.

När jag började på Hansoft för två år sedan lärde jag mig för första gången vad det var att jobba “agilt”. Ett agilt arbetssätt innebär att du jobbar i kundfokuserade, självständiga team som med täta mellanrum (men bara lagom täta) utvärderar sitt arbete, och vid behov justerar och gör bättre. Tack vare dessa täta avstämningar, och att man arbetar självständigt, kan teamet hela tiden anpassa sig efter en föränderlig omvärld. Agila arbetsmetoder föddes inom mjukvaruutveckling, där de passar väldigt bra eftersom projekten ofta är både komplexa och svårförutsebara. Men med tiden har även andra branscher anammat arbetssättet. Den som är intresserad av agila metoder kan läsa mer här: http://agilemanifesto.org/iso/sv/manifesto.html

Jag måste erkänna att jag tyckte konceptet “agilt” lät lite flummigt i början. Och jag blir alltid försiktigt skeptisk när personer som anammat ett koncept får något liksom religiöst i blicken när de pratar om det. Men ju mer jag lärde mig om agila arbetssätt, desto mer logiskt tyckte jag det var. Egentligen tror jag att många av oss ganska intuitivt jobbar på just det sättet – även om vi inte sätter etiketten “agilt” på det. För när jobbade du senast i ett projekt där du kunde förutspå exakt vad som skulle hända längs vägen, vilka hinder ni skulle behöva övervinna, vilka yttre förutsättningar som skulle ändras?

Poängen med att jobba agilt är att du så snabbt och effektivt som möjligt ska skapa kundnytta och därmed affärsnytta för dig själv. Fastna inte i att planera årsplaner i detalj, utan ut och testa vad som funkar! Poängen är också att det agila arbetssättet gör dig snabbrörlig, vilket behövs när vi har en omvärld som snurrar allt snabbare. En personlig reflektion är att omvärldsfrågor (politiskt läge, immigration, digitaliseringstrender) tar alltmer tid på de styrelsemöten jag deltar vid. Och eftersom vi inte styr själva över omvärldsfrågorna - det är ju yttre faktorer - blir behovet av att snabbt kunna anpassa sig allt större. Kommer robotar ta över juristers jobb om en månad eller om 20 år? Vet inte, men det är bäst att jag agerar snabbt när det väl händer.

Vilket leder oss över till det där med företagskulturen. Om du ska kunna hänga med i omvärldens (ibland nyckfulla) svängningar tror jag det är nödvändigt att du bygger en kultur, där de anställda belönas när de tänker nytt och där misslyckanden eller felsatsningar inte per automatik ses som nåt negativt, utan istället ses som tecken på att man vågar försöka och tänka nytt. Sen kan det förstås finnas en poäng med att göra lagom riskfyllda satsningar – där man försöker se till att fallhöjden är överkomlig osv.

Vad kom panelen fram till då - är innovation ett resultat av serendipity eller struktur, eller är det en blandning (ett kärleksbarn) av både och? Jag vet faktiskt inte vad vi kom fram till. Vilket är oerhört frustrerande för en sån som jag, som gillar att få svar på saker. Men, det blev väl som det ofta blir när man ställer en fråga till en jurist, att man fick svaret "Det beror på". Så jag får förbereda mig på båda - tur att jag har ett agilt sinnelag.

The Birds and the Bees

Menlo Park Jo, jag har undvikit det här ämnet ganska länge. Men nu är tiden kommen, känner jag, att prata blommor och bin. Och hur amerikaners inställning till sex&samlevnad, kropp&knopp, snopp&snippa verkar skilja sig åt från oss svenskars.

Redan kort efter att vi flyttat hit såg jag ju tecken på det. 9-åriga tjejer på besök här hemma, som fnissade generat åt våra nakna kroppar på väggarna (vi har tre stycken tavlor med nakna motiv: en totalt oskyldig grekisk väggmålning på gästtoaletten, en totalt oskyldig Diego Rivera i matsalen och en totalt oskyldig kroki, målad av en god vän från Uppsala, i sovrummet). Blickar som vändes bort när vi ogenerat gjorde bikinitricket på stranden. Lillasyster på besök förra sommaren, som förlorade sitt barnvaktsjobb efter att ha sjungit SVT:s Snippen och Snoppan sången en gång för mycket för grannens 11-åring (och detta trots att det var på 11-åringens upprepade begäran). Lappen från skolan som bad om ett skriftligt godkännande från oss föräldrar för att sonen, 12 år, skulle få delta i sexualundervisningen på skolan, och som för säkerhets skull listade kurslitteraturen så att vi skulle kunna gå igenom den i förväg.

Kort sagt: amerikaner är överlag mer pryda än vi svenskar. Jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar att det är så. 

Desto mer nyfiken var jag därför på torsdagens kurs på Stanford Children's Hospital, där min 11-åriga dotter och jag skulle gå på en klass för mammor och deras döttrar i åldrarna 10-12 år. Kursen heter "Heart to Heart" och handlar om puberteten - och vad den gör både kroppsligt och själsligt. 

Trots mina förutfattade meningar om hur kursen skulle vara, får jag så här i efterhand säga att den faktiskt var riktigt bra. Visst, det var en hel del nervösa fnitter från bänkraderna - sannolikt fler än om vi varit en helsvensk grupp - men på det hela taget var det väldigt avspänt och avslappnat. Jag gillade också föreläsarens approach att "allt var normalt" - och att det är du själv som bestämmer om du vill ha BH, raka benen osv. Så stod det ju redan i Kamratposten som jag läste som barn, men här tog man ännu mer hänsyn till att människors beslut kan skilja sig åt beroende på att man är från olika länder och tillhör olika religioner. Sådan hänsyn tog man inte på samma sätt i sexualundervisningen i Sverige på tidigt 80-tal, i alla fall inte som jag kan minnas. Sen måste jag ju bara säga det: Vilka fantastiska föreläsare de är i det här landet! Denna kvinnas glasklara föreläsning, med inövade (fast ändå naturliga) skämt, pedagogiska bilder och hennes fantastiska sätt att skapa en relation till oss åhörare - det var alltihop ljusår bättre än min egen biologilärares hummande lektion i 8:an, som utgjorde vår hela sexualvisning i grundskolan, där han använde en pekpinne och en plansch för att snabbt riva av de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor. 

Och bara för att jag en gång i livet ska ha fått skriva en äkta kropp&knopp-spalt, ska jag nu dela med mig av "The Hit Parade of Puberty for Girls" som jag själv fick lära mig i torsdags (I know, man måste älska jänkarnas positiva inställning till nästan ALLT!)

1. Growth spurt

2. Weight gain

3. Amazing Breasts

4. Pimples and body odor

5. Hair in "your privates"/"down south"/"hootchie coochie", eller vad du nu vill kalla det

6. Menstruation

(Fast, on a sidenote, undrar jag om inte allt utom 1 gäller även för kvinnor som lämnat puberteten?)

Signerat #pinsamsvenskmamma #varförkanduintebaravarasomdeandra?

Namn: Maria Ingelsson
Familj: Gift med Erik. Två barn, 11 och 13 år.


Bor: West Menlo Park, utanför San Francisco.
Jobbar som: Chefsjurist på IT-bolaget Hansoft AB. Styrelseuppdrag i bl.a. Rusta AB.
Gör på fritiden: Tränar på gym och springer. Äter middag med goda vänner. Uppfostrar min bångstyriga labrador, packar matlådor, sätter upp play-dates, handlar på Costco...