Maria Mattsson Mähl

Välfärdsentreprenören

Det finns för få kvinnliga entreprenörer. De flesta startar företag där de har erfarenhet. Därför är det viktigt att sprida kunskap om företagande i välfärdssektorn. Det här är mitt bidrag:

Tack för i år Almedalen

Visby Jag är precis hemkommen från en hel vecka på Gotland. Almedalsveckan är en gigantiskt "Think Tank" för alla som är intresserade av samhällsfrågor och samhällsutveckling. Det finns seminarier på alla möjliga teman. Politiker och experter av alla sorter är på plats och det finns möjlighet att samtala med allt och alla. Jag kom ned i söndags och redan första dagen var det dags för både möten och mingel.

I måndags fick jag förmånen att prata om framtiden entreprenörer i ett seminarium som arrangerades av Grant Thornton och Founders Alliance tillsammans med några andra spännande entreprenörer; Jessica som bedriver bemanningsföretag i den konservativa byggbraschen, Johan som har ett konsultbolag som omsätter drygt 300 msk och Daniel som grundade Lensway och nu har driver Footway.

Det blev ett kul seminarium om drivkrafter, möjligheten att ge delägarskap till personalen och att Sverige ska ta tillvara på de bolag som startas här så att de inte säljs vidare. Vi entreprenörer trampade runt på scenen allihop och eldade upp varandra, något som publiken tyckte var underhållande.

Efter seminariet blev vi kvar i samtalet och jag hittade åtminstone hittat två nya kompisar som jag definitivt kommer att samarbeta med framöver. Här är en bild från seminariet:

 

 

Almedalens seminarier är ofta utformade som samtal. Ibland är det ett företag som står värd och ibland en branschorganisation. Jag deltog till exempel i det samtal som Bemanningsföretagen arrangerade om framtiden Arbetsförmedling.

Jag hävdade med bestämdhet att Arbetsförmedlingen kan bli betydligt bättre på att använda och dra nytta av oss kompletterande aktörer. AlphaCE hjälper 1 arbetssökande till jobb varje timme! Det är grymt bra jobbat och eftersom vi jobbar på uppdrag av AF så har de ju gjort ett bra jobb, som de kan ta åt sig äran för :)

 

 

Några av de allra bästa och viktigaste samtalen sker i slutna rum. Almedalsveckan har fått kritik för detta. Många menar att det exkluderar människor som står utanför nätverken och som kanske skulle velat delta. Det stämmer. Å andra sidan kan man få till möten och samtal som annars hade varit omöjliga. Det driver också utvecklingen framåt. Här är en bild från Utbildningsföretagens stängda möte.

 

 

Det allra viktigaste med Almedalen är att alla är så öppna och trevliga. Man möter folk från olika branscher, yrken, geografier och partier i spännande diskussioner. Den här veckan har jag t.ex råkat lära mig detaljer om krigsfartyg, hur viktig banksystem är för demokratiutveckling och hur återvinningsbranschen kan ta ett större ansvar för produktutvecklingen. Det är pågående samtal från 07.30 till 22.30 (vissa orkar hålla igång ända in på småtimmarna).

Efter några dagar i Almedalen är de flesta rätt möra. Då börjar det nästan likna ett skolläger från när man var barn. Kollegor promenerar ogenerat runt i underkläderna i campingstugan eller i den hyrda lägenheten där de flesta bor på uppblåsbara madrasser - alla tvingas nämligen bo i det som går att uppbringa, eftersom boende är bristvara. Folk gäspar i takt med varandra i samtalet och till slut orkar ingen längre ha snygga skor utan drar på sig bekväma gympadojor för att enkelt och snabbt kunna ta sig fram på kullerstenarna mellan seminarierna.

Almedalsveckan handlar inte om rosévin eller att festa på företagets bekostnad. Almedalen är en mullrande kittel av samhällsutveckling, engagemang och framtidsspaningar där människor för en gångs skull ger sig in i oväntade samtal och tar sig tiden att prata klart - även om klockan har passerat arbetstid för länge sedan. Almedalsveckan är en unik kraftsamling över gränserna som ger kraft och näring till resten av året.

Tack alla fantastiska människor som jag har haft förmånen att möta denna vecka. Vi ses igen om ett år!

 

 

Karriärfunderingar på sommaren

Många funderar på livet och sin arbetssituation under sommaren. Så även jag.

Inte för att jag funderar på att byta jobb eller att skaffa ytterligare en merit till mitt cv. Tvärtom - jag börjar inse att jag själv är något av en föredetting som snarare uttrycker saker som "det där har vi provat förr" än att entusiastiskt försätta mig i en situation som jag inte reder ut. Vissa skulle kalla det erfarenhet, andra skulle kalla det lathet. Personligen tror jag att det är en blandning av båda. Jag har sprungit in i tillräckligt många stängda dörrar för att inse vilka som går att lirka upp och vilka som är omöjliga att rå på.

Tiderna förändras och världen likaså. Därför kan den dörr som var stängd igår faktiskt gå att öppna idag. Just därför är det så viktigt att hela tiden fylla på med ny energi och ny entusiasm.

I veckan fick jag förmånen att träffa 15 arbetssökande deltagare på vårt kontor i Hudiksvall. Jag brukar regelbundet be om att få besöka verksamheten på enheterna i landet för att få höra hur snacket går. Arbetsmarknaden förändras hela tiden, därför blir kunskaper snabbt inaktuella. Den här gången lärde jag mig flera intressanta saker som:

  1. Att det har blivit väldigt vanligt med sk "sms-anställningar", dvs att den anställde har en visstidsanställning och att arbetsgivaren skickar ett sms några timmar innan passet ska börja. Det innebär att den arbetssökande ständigt bevakar sin telefon i hopp om att få jobba lite. Värst bland arbetsgivarna tycks kommunerna vara. Det har till och med gått så långt att kommunen blivit sista vägen ut för en arbetssökande.
  2. Att det har blivit än mer förmånligt att anställa någon som befinner sig i etableringsfasen. Just nu får en arbetsgivare tillbaka 78,5 procent av lönekostnaden (kostnaden för både lön + sociala avgifter) om man anställer någon som sökt asyl i Sverige och är inskriven på AF i etableringfasen. Det finns ca 150 000 personer i den målgruppen, så här finns verkligen gott om billig arbetskraft att tillgå.

 

Min tonårsdotter har också haft jobbfunderingar på sommarlovet. Hon har flera olika sommarjobb och en av arbetsgivarna använder sms-metoden för att ropa in personal vid behov. Som erfaren arbetsgivare är det fascinerande att få följa detta på nära håll och jag kan konstatera att det är ett mysterium hur man kan hantera sin verksamhet på det sättet. Det skapar onödig oro i personalstyrkan och borde även skapa stress för arbetsledaren som inte vet hur bemanningen ser ut om några timmar.

Ja, tack och lov att man är uppvuxen i en tid då man skrev upp på anslagstavlan i fikarummet när man ville jobba. Var det någon som ville byta sitt arbetspass fick jag ett trevligt telefonsamtal och en personlig fråga.

Men, jag är inte så gammal att jag varit med om att hämta ut lönekuvertet på fredagarna. Det gjorde min farfar som arbetade på Galtströms Bruk i närheten av vår sommarstuga. Under ledigheten besökte vi lönekontoret och kunde konstatera att det ändå hänt rätt mycket för både arbetsmiljön och anställningsvillkoren under de senaste 100 åren.

Här är en bild från den fantastiskt vackra miljön och Galtströms Herrgård där lönekontoret ligger.

 

Möte med Gd Mikael Sjöberg

Där vi kan nyttja varandra styrkor - där får vi också störst effekt.

I morse hade jag förmånen att få träffa Mikael Sjöberg, generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Trots att han haft uppdraget sedan 2014 var detta faktiskt första gången jag träffade honom på riktigt. Han har varit en person som jag mest sett på nyheterna eller i mitt Twitterflöde trots att AF är AlphaCE:s största kund. Oftast träffar vi personer ett par led under självaste generaldirektören. Men idag hade jag alltså audiens :)

Faktum är att jag följt Mikael Sjöbergs arbete sedan 2005 då han var chef för Arbetslivsinstitutet. Arbetsmarknadsfrågor är en röd tråd i Mikael Sjöbergs liv och eftersom jag själv är en arbetsmarknadsnörd har jag förstås följt hans arbete både på Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket. En sak kan jag konstatera - han har uppenbart en tendens att ta sig an svåra förändringsuppdrag. Och, med facit i hand har han lyckats väl med sina uppdrag på både Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket. Han har utfört precis det som ägaren (dvs staten) har velat att han ska göra.

Jag kan erkänna att jag är rätt skeptisk till den "förändringsresa" som Arbetsförmedlingen genomför. Jag tror att det är svårt att förändra en organisation med över 14.000 anställda, som man säger på engelska "culture eats strategy for breakfast".

Men är det någon som kan lyckas så är det troligen Mikael Sjöberg. Han en erfaren förändringsledare med stort kontaktnät i statsapparaten. I synnerhet i en socialdemokratiskt präglad regering, eftersom Sjöberg är kusin med Göran Persson och har arbetat som statssekreterare under perioden 1996-2005.

Jag ställde förstås frågan (som man alltid gör till en kund) - Vad kan jag göra för er? och fick två svar:

1. Prata väl om Arbetsförmedlingen och det vi gör bra.

2. Fortsätt upprensningsarbetet i branschen

När det gäller punkt 1 har jag inga problem. Det finns mycket bra saker som sker på Arbetsförmedlingen som jag gärna och ofta lyfter fram. Vi har ett gott samarbete på flera orter - där vi hjälper varandra med allt från kunskapsöverföring, kontaktnät och att hantera stökiga arbetssökande (jodå, det finns sådana också).

På de orter där AlphaCE har det bästa jobbresultatet har vi föga förvånande det bästa samarbetet. Arbetsförmedlingen är en myndighet med allt vad det innebär. Vi är en entreprenörsdriven och resultatfokuserad leverantör som fokuserar på jobb. Det finns gott om luttrade medarbetare inne på Arbetsförmedlingen som stoppat mina kreativa upplägg, vilket ibland varit bra. Samma luttrade medarbetare har ibland varit blåslampan som ringt mig efter kontorstid för att säkerställa att jag gör mitt yttersta för att lösa ett problem.

När det gäller punkt 2 så tycker jag att både jag och AlphaCE kämpat hårt med frågan det senaste decenniet. Jag satt t.ex. med i den arbetsgrupp som tog fram Auktorisationen av omställningsföretag under 2008-2009. Då fanns det en infekterad debatt om "jobbcoacher" efter att flera medier visat upp flummiga aktiveteter och oseriösa aktörer. Jag tog strid för att AF skulle sätta högre kvalifikationskrav på dem som blev leverantörer inom ramen för Etableringslots och AlphaCE är ett resultat av den frustration som fanns för att så många aktörer var oseriösa. AlphaCE var bidrog till den RFI (Request for Information) som AF gjorde inför avtalet Stöd och matchning. Min kollega Gabriella Pifrader sitter i Bemanningsföretagens styrelse. Jag tog nyligen plats i styrelsen för Svenskt näringsliv.

Det går naturligtvis att göra mer på både punkt 1 och 2, men det allra viktigaste är att vi har samma målbild - oavsett om vi är en privat eller offentlig aktör. Jag brinner för AlphaCE:s vision "alla har en plats på arbetsmarknaden" och för att åstadkomma det måste vi alla hjälpas åt och dra i rätt riktning.

Just därför är jag så glad att Mikael Sjöberg tog sig tid att träffa mig idag!

PS. Här nedan är en bild som fanns i Mikaels mötesrum... Det är en skylt från förr (troligen 30-tal eller dyl), då det var förbjudet att rekrytera via någon annan kanal än Arbetsförmedlingen. Tydligen fanns det ombud ute i landet som kunde sätta upp en sådan här skylt, så slapp AF etablera kontor i småorterna. Hmmm... ja vem vet, vi kanske kan få bli ombud åt Af på sikt :)

 

 

Extratjänster förstår jag inte

Ibland förstår jag inte politikernas val och beteende. De senaste veckorna har jag haft anledning att klia mig lite extra i huvudet ett par gånger...

Jag har alltid haft ett nördigt intresse för arbetsmarknadsfrågor. Jag kan konstatera att under mina 25 år i yrkeslivet har Sverige aldrig haft en så stor efterfrågan på arbetskraft som just nu. Det kan nästan jämföras med högtrycket strax före IT-bubblan eller våren 2008 då svensk tillverkningsindustri gick för högtryck strax innan finanskraschen. Men efterfrågan nu är högre, det är fler branscher och sektorer som har rekryteringsbehov idag.

Det har också skett ett paradigmskifte. Förr krävde ofta arbetsgivarna att den arbetssökande talade flytande svenska och hade en svensk utbildning. Idag är minimikraven förändrade. Istället för kunskaper i svenska språket, frågar arbetsgivarna om den arbetssökande kan göra sig förstådd på engelska. Eller också rycker man på axlarna och säger "vi har flera medarbetare på lagret som talar arabiska, så det löser sig".

Språkkrav har ersatts med krav på attityd och arbetsvilja. En vanlig kommentar från en arbetsgivare är numera:

- Vi söker attityd och ambition. Är man beredd att lära sig och göra jobbet, då är vi beredda att ställa upp med utbildningsinsatsen.

AlphaCE träffar 100-300 arbetsgivare varje vecka som vill rekrytera. Många av dessa är beredda att rekrytera personer med bristande eller kort utbildningsbakgrund. Trots detta lyckas vi "bara" hjälpa 40-50 arbetssökande ut till jobb varje vecka. Vi skulle lätt kunna hjälpa det dubbla antalet ut i jobb - om vi bara hade tillgång till fler arbetssökande.

På Arbetsförmedlingen finns just nu 352.865 arbetslösa. Det finns således gott om arbetssökande att tillgå. Många politiker är bekymrade över att en växande andel som är inskrivna på AF har låg eller bristande skolgång. Jag tror det är därför som man har valt att lanserat något som man kallar "EXTRATJÄNSTER", subventionerade tjänster i offentlig sektor.

Både myndigheter och kommuner har fått i uppdrag att använda extratjänster. Som exempel kan nämnas att Uppsala kommun avser att anställa 700 med hjälp av detta bidrag. De senaste veckorna har jag talat med flera regioner ute i landet och budskapet är likadant överallt på AF - fullt fokus på extratjänsterna.

I ett läge när företagen behöver allt stöd som går att uppbringa så skapar man extratjänster - varför då? Just nu går det att ordna jobb åt dessa personer ändå...

Förr eller senare kommer vi att se en lågkonjunktur i Sverige. Låt inte arbetskraftsbrist bli den utlösande faktorn som gör att företagen väljer att tacka nej till orders eller att lägga sin produktion i andra länder.

Sveriges företag behöver hjälp att hitta arbetskraft, de är villiga att sänka kompetenskraven. Jag tycker att vi har en skyldighet att hjälpa dem så gott vi kan innan vi börjar satsa på extratjänster.

 

Inbjuden till utskottet

Riksdagen Igår var jag inbjuden till Arbetsmarknadsutskottet tillsammans med två andra leverantörer för att berätta om vår syn på arbetsmarknadsläget och vad som krävs för att de drygt 600.000 arbetssökande som är inskrivna på Arbetsförmedlingen ska få jobb. Huvudfrågan från ledamöterna var "varför använder inte AF de medel och utbildningsplatser som finns?"

Jag har träffat riksdagsledamöter förr, men detta var första gången som jag kom ända in i arbetsmarknadsutskottets mötesrum. För en arbetsmarknadsnörd som mig är förstås det lite extra roligt.

Jag måste också säga att frågorna visade att ledamöterna var både kunniga, de hade en detaljkunskap som gladde mig. Det fanns också ett engagemang och en nyfikenhet. Alla vill egentligen samma sak, men som en av ledamöterna sa:

"Jag förstår inte. Vad är det som är problemet. Jobben finns ju. Arbetsgivarna är beredda att anställa dem som inte talar svenska, har låg utbildning eller inte har någon arbetslivserfarenhet. Om arbetsgivarna är beredda att utbilda på plats - varför hjälper vi inte fler..."

Vi delar förstås samma frustration. AlphaCE hjälper idag 40-50 arbetssökande till jobb varje vecka. Vi skulle lätt kunna hjälpa det dubbla eller kanske till och med tre gånger så många. Svensk arbetsmarknad är glödhet och arbetsgivarna är inte korkade - de har förstått vem/vilka som finns att tillgå idag och är beredda att anpassa arbetsinnehåll och introduktionsutbildning utifrån de förutsättningar som finns.

Vår gemensamma önskelista till utskottet var:

1. Använd befintliga avtal

2. Skapa hållbara modeller för upphandling

3. Flexibla och effektivare vägar för individen mot jobb, t.ex. tjänsten Stöd och matchning

4. Vi är en resultat och effektivitetssträvande bransch, mät oss mot resultat och effekt

5. Finansieringen måste i större utsträkcning följa individen (och inte systemets väg)

6. Kommunerna försöker hantera brister hos AF genom att göra egna lösningar och idéer. Det skapar kontraproduktivitet.

7. Blockpolitiken skapar osäkerhet för personal, arbetsgivare, investeringar och arbetssökande. Ge oss långsiktiga spelregler.

 

Här är en bild på mina kollegor i branschen, Anne Buckard och Anders Wallentin från Arbetslivsresurs. Två branschkompisar som jag härjat med i drygt 10 år...

 

Ny bild av Etiopien

Jag är precis hemkommen från några dagar i huvudstaden Addis Abeba i Etiopien. Syftet med resan var att besöka en yrkesskola som finansierats av Volvo Group och Sida. Min förhoppning var också att jag skulle få delta i en workshop med 15 olika yrkesskolor från hela Etiopien som arrangerades av UNIDO, FN:s projektorganisation för biståndsprojekt.

Jag kan inte påstå att jag kunde särskilt mycket om Etiopien innan resan. Bilden av landet präglades starkt av svältkatastroferna min uppväxt. Jag visste också att landet talar ahmariska, att det är en demokrati och att de angränsar till konfiktfyllda eller oroliga områden som Somalia, Eritrea och Sudan. Därför måste jag säga att min korta visit i Etiopien har varit nyttig. Jag har numera en helt annan och mycket mer nyanserad bild.

Etiopien växer kraftigt. De senaste åren har tillväxten legat på 10-15 % varje år. Det syns också i Addis Abeba. Det finns gott om byggnadsställningar och vägkonstruktioner. Det nya blandas med det gamla. Vissa använder bilar eller buss för transport, andra använder åsnor. Det finns allt från provisoriska marknadsstånd längs med vägarna till avancerade köpcentrum. Överallt  myllrar det av människor. Vissa säger att det bor 2-3 miljoner i Addis Abeba. Andra hävdar att det är 8-10 miljoner. Det är svårt att räkna för antalet som flyttar in till huvudstaden ökar för var dag.

Syftet med min studieresa var att besöka Selam, en yrkesskola med flera olika inriktningar. Framförallt var jag intresserad av att lära mig mer om Volvo-skolan som jag läst om i tidningarna hemma i Sverige. Selam har flera olika projekt, allt från dagis och grundskola till restaurangskola och teknikerutbildning. Skolan finansieras delvis med bistånd, men de har även hittat andra intäktsmöjligheter. De säljer t.ex. grödorna som produceras i deras jordbruksutbildning eller kläderna som produceras i deras sömmerskeutbildning.

Volvo har donerat utrustning och maskiner till Selam för ca 20 msk. Det är en astronomsk siffra i ett land där en akademikers snittlön ligger på 3.500-5.000 kr/månaden. Utan donationen skulle skolan aldrig kunnat köpa liknande utrustning. Många ingenjörer har god teoretisk kunskap, men de saknar den praktiska erfarenheten - av den enkla anledningen att teknisk utrustning och material är både dyrt och svårt att köpa. I den worskhop som jag fick delta i på tisdagen med 15 olika skolor visade det sig att just utrustning är en av de svåraste utmaningarna. För att få duktiga tekniker måste de få träna på bra utrustning.

Här är en bild från skolan Selam där syns elever som jobbar med motorerna från Volvos fabrik i Eskilstuna.

Volvo har varit smarta ur flera perspektiv. För det första hjälper de till att bygga en marknad - ju fler tekniskt kunniga människor det finns i landet, desto fler kommer att fråga efter avancerad maskinpark. För det andra bygger de sitt varumärke. Allt från ministrar i regeringen till engagerade yrkeslärare pratar varmt om Volvo. Regeringen köper Volvo om de kan påverka den offentliga sektorns inköp och Volvos lastbilar är den mest förekommande lastbilssorten i landet.

Detta projekt har inneburit en vinna-vinna-situation för alla parter. Volvo får sälja fler lastbilar. Studenterna får bättre kunskap. Och Etiopen får ett hjälp med att flytta landet från ett beroende av jordbruk till ett samhälle med ökat tekniskt kunnande, där drömmen är att bli ett industriland med hög teknisk kompetens.

Jag är imponerad av Etiopiens tydliga strategi och Volvos engagemang. Jag hoppas att jag kan sprida detta goda exempel. Det som har fungerat så väl för Volvo borde kunna fungera även för andra svenska tillverkningsföretag.

Här kommer en bild från centrala staden.

 

Hårt slit bakom siffrorna

Framgång kommer sällan av sig självt. Oavsett om det finns en bakomliggande tur eller talang´, måste de flesta dessutom jobba hårt för att lyckas. Det gäller idrott, musik och företagande. Det gäller även när man vill hjälpa arbetssökande ut i jobb.

AlphaCE är extremt duktiga på att ordna jobb åt arbetssökande. Just nu snittar vi drygt 8 jobb om dagen och häromveckan lyckades vi med rekordmånga 87 jobb på en arbetsvecka. Det är fantastiska resultat och många i branschen frågar efter vårt framgångsrecept. Här kommer några tips:

1. För det första har vi varit uthålliga. Vi bestämde oss redan för fem år sedan att vi skulle bli bäst på att ordna jobb åt dem som står längst från arbetsmarknaden. Vi var nyktra i vilken enorm utmaning det var, men hade ändå en tydlig ambition och vision.

2. För det andra har vi vågat mäta våra resultat. Detta var extremt provocerande i början. Vi möttes av kommentarer (inte minst från vår egen personal) av karaktären "det går inte att mäta jobb, det finns andra värden som t.ex. ett bra cv eller en gladare person". Det är helt sant. Det är viktigt med bra ansökningshandlingar och att må bra, men troligen blir det lättare att få ett jobb på en anställningsintervju om både cv och humöret är på topp. Det har därför varit hög prioritet på att mäta antal som varit på praktik, anställningsintervju och jobb. Det tog drygt två år innan alla i organiastionen accepterade denna mätning.

3. För det tredje levererar vi "utanför boxen". I vår verksamhet har vi Account managers, arbetsgivaransvariga som fokuserar på arbetsgivare med rekryteringsbehov. Detta är inget som våra offentliga kunder kräver eller betalar för. Det är en extrakostnad - utöver SFI-lärare och handledare -som vi tror är affärskritiska för verksamheten. Nu börjar vi se att konkurrenter (och även AF) rekryterar denna roll. Det är bra - men frågan är om de orkar vara lika långsiktiga som oss... Det har tagit lång tid att visa på effekterna av denna funktion.

I veckan som gick skickade jag ett mail till Mikael Sjöberg, som är gd för Arbetsförmedlingen. Trots att både han och jag jobbar med arbetsmarknadens utmaningar har jag aldrig träffat honom. Däremot har jag träffat Sveriges fem senaste arbetsmarknadsministrar vid flera tillfällen, jag har haft möten med diverse statssekreterare och jag har pratat med de flesta som sitter i arbetsmarknadsutskottet. Mikael Sjöberg har jag dock aldrig fått chansen att prata med....

Jag är övertygad om att jag skulle ha stor nytta av att förstå hans strategi framåt och den förändringsresa som AF nu ska göra. Jag tror dessutom att jag skulle kunna ge honom ett och annat tips på hur man kan jobba framåt för att åstadkomma ännu bättre jobbresultat på svensk arbetsmarknad.

Nu håller jag tummarna för att Mikael Sjöberg har noterat AlphaCE:s hårda slit och att jag får chansen att träffa honom för att prata om hur vi bäst hjälper arbetssökande ut i jobb.

Här lite statistik från AlphaCE, det är antal jobb per arbetsdag fördelat på vecka 1-20 våren 2017 :)

 

 

Årsmöte med branschen

Igår hade Bemanningsföretagen årsmöte, en årlig tillställning då branschen aktörer samlas för att utbyta erfarenheter och bestämma allt från medlemsavgifter till styrelseledamöter för det kommande verksamhetsåret. Självfallet var AlphaCE på plats.

Här inleder Ann-Kari Edenius, vd för Bemanningsföretagen, och Mikael Tornving den efterföljande galan.

 

 

Bemanningsgalan är en trevlig tillställning då det finns utrymme att träffa forna kollegor och höra det senaste skvallret. Det är också ett tillfälle att reflektera över utvecklingen och trenderna. Jag kan konstatera att jag varit med länge (i över ett decennium) och de senaste fem åren som representant för AlphaCE. Vi är ingen vanlig aktör i branschen, då de flesta jobbar med rekrytering eller klassisk uthyrning av konsulter. Men att vara unik eller nischad är inte så märkligt på ett branschevent. Trender kommer och går. Det som är gångbart i en högkonjunktur passar inte i en lågkonjunktur och tvärtom. 

Branschen är arbetsmarknadens smörjmedel, sa någon vid middagsbordet. Det ligger något i det. Vi jobbar i med- och motgång för att lösa upp knutar på arbetsmarknaden. Det kan vara att hjälpa den svenska divisionen att hantera ett rekryteringsstopp som det amerikanska moderbolaget beslutat om, men som sätter käppar i hjulet på den svenska marknaden. Eller att hjälpa en kund hantera arbetstoppar eller säsongsvariationer. Vi jobbar med nyanlända och långtidsarbetslösa. Någon annan jobbar med chefer och specialister.

Morgondagens arbetskraft kommer inte att vilja ha guldklocka, sa någon annan. Det stämmer. Vem vill sitta på samma kontorsstol med samma arbetsuppgifter i 25 år? Dagens ungdomar ledsnar ju efter några månader och vill ha nya utmaningar...

För 20 år sedan var bemanningsbranschen något fult, ett skällsord. Det var till och med kriminellt att inte använda Arbetsförmedlingen i början på 90-talet. Det har hänt mycket sedan jag klev in på arbetsmarknaden och jag tror att vi om 20 år kommer skratta åt dagens arbetsrätt och arbetsmarknad. Det vi idag tycker är busigt eller kreativt kommer att vara självklart imorgon. Jag ser fram emot att få följa branschens utveckling :)

Här är jag på scen tillsammans med reprensentater från Miljonbemanning och Store Support, två branschkollegor som hade fömånen att få träffa igår.

 

Den svenska drömmen

Jag växte upp till tonerna av Internationalen. Min pappa var en god historieberättare som gärna pratade om arbetarnas kamp och livets orättvisor i början av 1900-talet. Vid middagsbordets samtal fick jag höra historier om de förskräckliga brukspatronerna – Sundsvalls träpatroner -  och den bedrövliga arbetsmiljön som arbetarna tvingades leva i.

Vissa saker var säkert sanna – som att farfar och farmor periodvis var otroligt fattiga - och andra saker var säkert lite överdramatiserade för att fånga det lilla barnets uppmärksamhet. En sak är i alla fall sann. På lönekontoret där man delade ut farfars veckolön hängde gevären på rad, redo ifall någon arbetare skulle protestera mot ett godtyckligt löneavdrag. De hänger där än idag, i den vackra och välbevarade kontorsbyggnaden vid Galtströms bruk, som ett bevis på forna tiders personalpolitik.

Min pappa var en av de första arbetarsönerna som fick ta studenten. Han hade ”läshuvud” som man sa förr i tiden och blev lärare i matematik och kemi. ”Kunskap är makt” deklarerade han ofta vid middagsbordet om jag suckade över läxor eller prov.

Vi gjorde ofta läxorna tillsammans vid köksbordet, jag och min far. Han berättade om hur lite hjälp han själv hade fått hemifrån och förmodligen var han stolt och glad över att han kunde hjälpa mig. Vi diskuterade oss igenom alla kärnämnen i grundskola och gymnasium. Jag hade inte samma läshuvud som pappa, men jag gillade våra samtal.

På universitetet kom jag att studera sociologi med inriktning mot arbetsmarknad. Halleluja, vilken hit det var för mig! Här fick jag fördjupa mig i Karl Marx och Taylorism. Det var en fröjd. Jag och pappa turades om att läsa kurslitteraturen. En av kursböckerna hette SAF, Svensk arbetsgivarförening. Det var med fasa som jag tog mig an denna partsinlaga som berättade om arbetsgivarnas roll och vikt under 1900-talet. Jag och pappa diskuterade Saltsjöbadsavtalet och arbetsrättens framväxt under 70-talet. Boken var som en främmande fågel i våra samtal.

Tack vare välfärdssamhällets framväxt under 1900-talet kunde min far gå från den fattiga arbetarsonen till att bli en allmänbildad skolledare i ett villaområde i Uppsala, där andra föräldrar härstammade från präster, läkare och professorer. Vi bodde i samma område, men ändå var klasskampen ständigt närvarande.

Idag blev jag invald i styrelsen för Svenskt näringsliv (fd SAF). En absurd händelse i mitt liv, med tanke på min bakgrund. Gårdagens arbetarunge har lyckats ta sig hela vägen till toppen av svenskt näringsliv. Nu sitter jag i samma styrelse som höjdarna från skogs- och tillverkningsindustrin. Det säger något om Sveriges utveckling under de senaste 100 åren… Tack vare möjligheten till privata initiativ i välfärden och mitt entreprenörsdriv har jag lyckats bli företagare och dessutom en framgångsrik sådan.

Den svenska välfärden hjälpte min pappa att göra klassresan. Idag hjälper jag och mina fantastiska kollegor arbetssökande och nyanlända att komma in på arbetsmarknaden. Visst är Sverige fantastiskt?

Här är en bild på min farfar Kalle Mattsson när han arbetade vid Masugnen i Galtströms bruk.

Vill du ha tvångströjan?

I veckan kom Ilmar Reepalus slutrapport om vinster i välfärden. Som välfärdsentreprenör är det svårt att låta bli att kommentera den och den efterföljande debatten.

Det finns två saker som jag tycker är märkliga:

1. Jag förstår inte hur eller varför ett företag (eller en annan verksamhet för den delen) inte ska gå med överskott. Det är totalt osund. Precis som det är osunt att en verksamhet går med förlust år efter år. Det är som att säga till familjen att man absolut inte får månadsspara till en eventuell semester eller att tvinga barnen att köpa lördagsgodis för veckopengen trots att de kanske inte ens gillar godis. Det viktiga är väl inte att man förbrukar pengarna? Det viktiga är väl vad man får för för pengarna, vilket osökt för in mig på min fundering nummer två...

2. Ilmar Reepalu hävdar att det skapar byråkratiskt krångel att mäta kvalitet. Det påståendet är sant. Att kontrollera är lite krångligt, men det spelar väl ingen roll? Oavsett om en skola är privat eller kommunal måste väl samhället ha ett kontrollsystem? Jag tycker i alla fall att vi ska kontrollera faktorer som kunskapsmål, lärartäthet, kundnöjdhet, medarbetarindex m.m. löpande för att säkerställa att de som behöver får den insats som var avsedd.

För några veckor sedan fick jag höra ett citat av den politiske chefredaktören Widar Andersson (s) som var ordförande i Friskolornas Riskförbund under perioden 1997-2003. Enligt utsago lär han för flera år sedan ha jämfört vår välfärd med en tvångströja.

"För den som fryser och inte har något alternativ duger tvångströjan gott att värma sig med. För den som inte fryser och som dessutom har vant sig vid att kunna välja form, färg och material ter sig tvångströjan som ett rätt otrevligt val."

Kanske är det precis så. Att i början på 1900-talet hade vi en fantastiskt folkskola som lade grunden för dagens samhälle vi. I takt med att kunskap, preferenser och influenser ökat har vi också börjat ställa högre krav på vår välfärd. Vi vill inte få tvångströjor tilldelade oss. Vi vill kunna välja utifrån våra egna behov och önskemål.

Vi kommer aldrig kunna backa tillbaka bandet. Framtiden ligger inte i den modellen. Vi måste våga utveckla den. Det är läskigt och svårt, men något alternativ finns egentligen inte.

För det där med gamla tvångströjor, det tror jag inte på!

Tre utmaningar för Ylva Johansson

Igår hade arbetsmarknadminister Ylva Johansson (s) presskonferens om "Åtgärder för förbättrade resultat hos Arbetsförmedlingen". Det är bra att hon ser allvaret i den utmaning som väntar Sverige och att hon lyfter problematiken på ett konstruktivt sätt, för det finns flera orosmoln på arbetsmarknaden. Jag ser framförallt tre stora utmaninar:

1. Det är valår nästa år. Kan inte Sverige hantera integrationen och långtidsarbetslösheten finns en risk att medborgarna kommer att rösta på missnöjespartier vilket kan påverka valresultatet i en riktning som jag tror är skadlig för Sverige.

2. Nu kommer flyktingvågen som vi såg hösten 2015 att komma ut i "systemen". Andelen utlandsfödda som är inskrivna på Arbetsförmedlingen kommer att öka dramatiskt och en stor andel av dem (ca 30%) har mycket låg utbildningsbakgrund. De saknar kunskaper i svenska, kontaktnät på arbetsmarknaden och en utbildning som är relevant för den svenska arbetsmarknaden. Lyckas vi inte få dessa individer i arbete kommer det att belasta den svenska ekonomin dramatiskt.

3. Just nu har vi en högkonjunktur. Ändå finns det 372.000 öppet arbetssökande inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Det är lika många som för ett år sedan, trots högkonjunkturen. Snart har vi lågkonjunktur och då måste landet vara rustat för att stötta dem som blir hårdast drabbade, vilket oftast är lågutbildade och andra som har svag ställning på arbetsmarknaden. Tidigare har modellen hetat arbetsmarknadsutbildningar. Det har precis som Ylva Johansson sa i presskonferensen varit svårt för AF att upphandla detta.

Arbetsmarknadsministern lyfter idén att låta kommunerna ta ett större ansvar för det lokala AF. Det finns absolut fördelar med att inte ha "konkurrerande" samhällsaktörer som jobbar med samma frågor, men det finns en risk i att delegera allt för mycket till kommunen. Vissa kommuner har stor en erfarenhet och en hög ambition. Andra kommuner har större startsträcka innan de blir lika duktiga. Det kan drabba den arbetssökande.

Arbetsförmedling får oförtjänt mycket kritik. Det finns gott om duktiga medarbetare i myndigheten. Men de har ett komplext uppdrag och de är en myndighet med allt vad det innebär...

Till syvende och sist så handlar det väl om att hjälpa så många som möjligt ut i jobb? Just nu vill jag ha arbetsro och använda den högkonjunktur som råder till att hjälpa så många som möjligt! Ett fokus på systemskifte riskerar att skapa mer analys och prat iställlet för att verkstad och jobbresultat.

Maria Mattsson Mähl Född och uppvuxen i Uppsala. Bor i Bälinge, har två barn och är gift med Stefan. Gillar att spela musik på fritiden och motionerar allt för lite mellan barnens olika aktiviteter.