Det bästa man kan säga om Finansinspektionens (FI:s) förslag om skärpta amorteringskrav är att man ”i alla fall gör något”. Alltså gör något för att förhindra ett kommande fritt fall på bostadsmarknaden, med svåra och långvariga konsekvenser för hela den svenska ekonomin. Men är det rätt sak man gör, om riksdagen nu antar förslaget? Nej, det är det naturligtvis inte.

Skärpningen innebär ytterligare en procents amortering per år om bostadslånet överstiger 4,5 gånger hushållets bruttoinkomst. För ett tremiljonerslån skulle det betyda ytterligare 2 500 kronor i månaden i boendekostnad. Detta drabbar bara hushåll med höga inkomster, säger man från banker och bolåneinstitut, då de med lägre inkomster ”inte får låna i alla fall” i dag. Men alla drabbas av de nya reglerna eftersom rörligheten på bostadsmarknaden minskar ännu mer.

Johan Engström, vd för Fastighetsbyrån, talar för många i bostadsbranschen när han gör tummen ned för förslaget och i stället önskar att riksdagspartierna tar ett helhetsgrepp kring bostadspolitiken.

Det var precis detta som regeringen och oppositionen misslyckades med när bostadssamtalen avbröts tidigare i år. Låsningarna finns på båda sidor då både hyresregleringen och reavinstskatten vid försäljningar (flyttskatten) bidrar till att många sitter kvar med alldeles för stor bostadsyta. Förslagen om att återinföra fastighetsskatten eller trappa ned ränteavdragen anses ”impopulära” i stora väljargrupper, vilket skulle vara ett begripligt argument om det inte kom från båda sidorna under blocköverskridande samtal.

Ett underskattat problem är metoden att ständigt öka krånglet för den enskilde bolånetagaren, med flyttskatt, lånetak och nya amorteringsregler. Att slippa ta i dessa frågor har blivit en anledning i sig att bo kvar när barnen är utflugna eller när makan/maken gått bort. En ”automatik” via skattsedeln, med fastighetsskatt eller justerade ränteavdrag, skulle definitivt bidra till en ökad rörlighet.

Ett dåligt argument är påpekandet att bostadsmarknaden kanske håller på att korrigera sig själv. I går kom prognoser som pekar på ett minskat byggande 2018, och alla tecken från försäljningar i storstäderna pekar på en avmattning. Kanske slipper vi göra något, slipper väga dessa obehagliga alternativ mot varandra, tänker nog en del politiker. Men varje generation som smiter från ansvaret flyttar bara bördan att göra något åt den dysfunktionella bostadsmarknaden till dem som kommer efter.

Den politiska oförmågan är vad som lett fram till måndagens förslag om skärpta amorteringskrav. Villaägarnas näringspolitiske chef Jakob Eliasson kallar i Aftonbladet förslaget för ett försök att ”lindra feber med en isbit”. Det är en bra liknelse då alla som haft feber vet att det i avsaknad av verksamma mediciner är ganska skönt bara med någonting kallt.