Centerstudenternas vice ordförande Caspian Rehbinder argumenterar vältaligt för basinkomst i en essä i tankesmedjan Timbros webbtidning Smedjan (7/8). Han gör en poäng av att inte förespråka någon radikal, oansvarig och verklighetsfrånvänd variant av basinkomst, eller medborgarlön som idén också kallas i debatten. Men skrapar man på ytan blottas de vanliga problemen med denna idé.

I essän söker Rehnbinder efter ett nytt system för ekonomisk och social trygghet som främjar självbestämmande, behandlar människor lika och gör det lättare att lämna bidragsberoende. Han tycker sig se allt detta i den enkelhet som basinkomst innebär. Men alla trygghetssystem har inneboende målkonflikter. Sökandet efter det perfekta systemet är välfärdspolitikens motsvarighet till en evighetsmaskin.

I sin enklaste form handlar basinkomst om att alla medborgare får lika mycket pengar av staten. Det vore effektivt i den meningen att behovet av byråkrati minimeras, men det säger inget om hur effektivt det är för att ge stöd. Nationalekonomen Mårten Blix vid Institutet för näringslivsforskning skriver i Dagens Nyheter (7/7) att en basinkomst på 12 000 kronor efter skatt i månaden skulle kosta 1 440 miljarder kronor. Basinkomst på en nivå som kan kallas för grundtrygghet blir alltså för dyrt.

Om alla får pengar i handen skulle även hela incitamentsstrukturen för att arbeta förändras och kopplingen mellan egen ansträngning och levnadsvillkor försvagas. Många som lever i utanförskap skulle få det ännu svårare att etablera sig i samhället, eftersom de ändå får lite pengar. För enskilda kan det vara positivt att slippa statens röntgenblick som skingrar all personlig integritet, men den friheten kommer med ett pris i form av sämre skyddsnät.

Rehbinder binder ris åt egen rygg när han slår fast att det alltid ska löna sig att arbeta och samtidigt försöker argumentera för att de som har jobb ska få basinkomst av staten.

Magnus Krantz