Basketkrönika I slutminuterna exponerade Turkiet den svenska orutinen för den här sortens matcher, men det där spelar ingen roll nu, va?

59–58.

Seger. Mot världsnationen Turkiet – inför ett nytt publikrekord för svensk landslagsbasket (8 045 personer).

En poäng. Wow!

Hur mår svensk basket, undrar ni? Svaret finner ni mellan raderna här ovan.

Det var länge sedan jag såg ett svenskt landslag spela ett så bra försvarsspel som de gjorde i den första halvleken mot Turkiet (29–29).

Det var länge sedan jag såg ett svenskt landslag ta över en match som de gjorde i den tredje perioden.

Det var kvicka, hungriga svenskar, ledda av Viktor Gaddefors kamikaze-instinkt, som körde rakt över ängsliga och närmast paralyserade turkar.

I våg efter våg sköljde de fram, den modige Gaddefors, den hete Chris Czerapowicz, den vasse Marcus Eriksson och den store Nick Spires som i mångt och mycket vann matchen åt Sverige i andra halvlek.

Och några till.

Eller snarare större delen av laget, som hela tiden leddes av en brinnande iver av att vinna som bara Södertälje Kings gamle mästercoach Vedran Bosnic kan bemästra.

Viktor Gaddfors är förstås alldeles för bra för spel i basketligan och Marcus Eriksson … Ja, vad ska man säga?

Marcus är född 1993, uppväxt i KFUM Uppsala Baskets röda linne där han en gång i tiden blev vida berömd på Youtube, när han iklädd luvtröja och ett par chinos stod i Fyrishovs b-hall och sänkte trepoängare på trepoängare, som andra sänker straffkast.

Nu är Uppsalas NBA-draftade superstjärna svenska landslagets kanske viktigaste nyckelspelare. Hans första halvlek lyfte Sverige och att därför se honom grina illa för sin skadade handled gjorde ont i andra halvlek. Hans skotthand behövs mot Ukraina på måndag.

Medan den inhemska basketligan är inne i en allmän popularitetskris och sveps in i allt tätare dimmor av lag som inte drar publik eller får sin ekonomi att gå ihop, bär landslaget utvecklingen framåt.

Länge var det inte så. Jag kommer ihåg när jag såg matcherna med Sverige under EM-slutspelet i Södertälje 2003, när Fredrik Jönzén och Oluoma Nnamaka huserade i det blågula linnet, och mästerskapet på hemmaplan blev aldrig något lyft för svensk landslagsbasket.

Nu satt vi här och såg tusentals besökare välla in för att se en VM-kvalmatch mellan Sverige och Turkiet.

Smaka på den alla ni luttrade basketsupportrar där ute, ni som har väntat, våndats, och till och med nuddat vid den negativa tanken ”nu skiter jag i att följa det här landslaget”. Det är nya bullar nu. Det kan bli VM för Sverige. Trots allt.

Skillnaden mot då och nu är milsvid och även här, i spelet utanför planen, har Uppsala ett stort finger med i utvecklingen. Johannes Wohlert lämnade sin sportchefstjänst i Uppsala Basket i mars 2014 för att ta över som ny marknadschef på Svenska basketförbundet, med fokus att lyfta de svenska landslagen.

Den senaste tidens resultat kan inte ens Wohlert gömma sig bakom:

Sveriges basketdamer vann sin EM-kvalmatch mot Kroatien inför 5 027 åskådare på Hovet den 14 februari.

Sveriges basketherrar vinner sin VM-kvalmatch mot Turkiet inför 8 045 åskådare på Hovet den 23 februari.

Så, hur mådde svensk basket nu igen?