Det är tyvärr svårt att tro. Även om attackerna mot ett forskningscentrum utanför Damaskus, ett vapenlager och en militär anläggning utanför staden Homs kan ha varit framgångsrika så måste man räkna med att den syriska regimen anser sig kunna utföra nya kemvapeninsatser (att någon annan än regimen bör ansvaret för attackerna i Douma lär ingen på allvar föreställa sig).

Det finns ett drag av teater både bakom attackerna från USA, Storbritannien och Frankrike och bakom fördömandena från den syriska regimens skyddsmakt, Ryssland. De tre västländerna gav Ryssland och Syrien gott om tid att flytta personal och utrustning från de väntade angreppsmålen och angreppen tycks ha kunnat genomföras helt utan dödsoffer.

Att man skulle göra så förvånar inte, ingen har velat ta risken av en verklig konfrontation mellan USA och Ryssland. Och Ryssland har av allt att döma hållits informerat, vilket givetvis gör de ryska utbrotten mot de tre allierade svåra att ta på fullt allvar. Att attacken strider mot internationell rätt är helt korrekt, men ändå inte ett riktigt övertygande argument eftersom användning av kemiska stridsmedel också gör det och Ryssland konsekvent blockerat varje möjlighet för FN:s säkerhetsråd att enas.

I verkligheten har USA sedan länge – också under president Trump – markerat att man inte på allvar avser att engagera sig i kriget i Syrien. Sedan har det ofrånkomliga motståndet mot IS gjort att man ändå fått lov att delta. Det är den amerikanska oviljan att dras in i ännu ett krig i Mellanöstern som möjliggjort Rysslands återkomst. Och det är Rysslands närvaro som återgett Assadregimen kontrollen över större delen av Syrien. Kriget, som redan pågått längre än andra världskriget, fortsätter ändå och regimen visar gång på gång prov på en brutalitet som närmar sig den som visats av IS.

Vad Assad-regimen haft för syfte med giftgasattacken i Douma är ändå svårt att omedelbart inse. Assads maktinnehav är ju redan säkrat. Eller också är syftet just att visa upp vilken brutalitet man är i stånd att utöva, som ett sätt att skrämma andra motståndsgrupper att ge upp.

EU:s utrikesministrar, som just mötts i Luxemburg, har uttalat förståelse för de tre ländernas aktion mot Syrien samtidigt som man varnat för en situation där den internationella rätten ställs åt sidan. Man uttrycker också stöd för ambitionen att öka pressen på Ryssland och Syrien och kritiserar Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Även om de långsiktiga effekterna är osäkra var det nödvändigt att markera att den som använder giftgas överskrider en gräns. Kanske är frågan till sist vilken brutalitet från den syriska regimens sida som Ryssland långsiktigt anser vara förenlig med sina intressen?

Håkan Holmberg

Politisk chefredaktör