EU:s statschefer verkar ha gett upp försöken om att enas om en gemensam migrationspolitik där alla medlemsländer solidariskt ska ta emot flyktingar. Nu ligger fokus i stället på att flytta problemet till länder utanför EU:s gränser och låta medlemsländer finansiera flyktingläger i våra grannländer. Men att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att flyktingar inte finns, så länge de inte tar sig in i EU, är ohållbart. Om vi bara hanterar symptomen och inte grundorsakerna till varför människor drivs på flykt riskerar EU att lamslås av migrationsfrågan under oöverskådlig tid.

Den 13 december ska EU-ledarna återigen mötas för att diskutera migrationsfrågan. På agendan står en ökad gränsbevakning och samarbeten med Nordafrika för att stoppa migranterna innan de når EU. I dag är det framförallt Libyen som sköter räddningsinsatserna på Medelhavet och gränsbevakningen in i EU. Metoderna är ofta horribla och det har bland annat uppdagats att den libyska kustbevakningen skjutit varningsskott mot flyktingbåtar för att tvinga dem att vända tillbaka.

Statscheferna diskuterar nu en utvidgning av listan med säkra länder, som migranter har korsat på vägen till Europa och anses säkra för flyktingar att återvända till. Tunisien och Marocko ser ut att bli näst i tur att ta emot miljardbelopp för att stoppa flyktingar vid gränsen. Detta är inte bara inhumant utan även en bräcklig och dyrköpt lösning. Hur mycket EU än täpper till sin yttre gräns kommer människor att hitta nya vägar. Viljan att ta sig till Europa ser inte ut att minska. Det är bara en tidsfråga innan migrationen kan öka igen.

EU:s statschefer måste ta i med hårdhandskarna mot de medlemsländer som inte är beredda att ta sin del av ansvaret för flyktingar och som bryter mot EU:s grundläggande värderingar. Det kan handla om att utdöma böter, att ogiltigförklara diskriminerande lagstiftning eller göra det lättare att tillfälligt frånta landet rösträtten i EU. Vi kan inte acceptera att ett fåtal regeringschefer tillåts styra hela EU:s migrationspolitik och inkräkta mot mänskliga rättigheter.

Vi bör också se över huruvida alla de medlemsländer som vill ha en solidarisk flyktingpolitik kan gå före och låta de medlemsländer som spjärnar emot bidra ekonomiskt i stället. Men då handlar det inte om att finansiera flyktingläger utanför EU:s gränser eller ställa upp med gränspoliser till EU:s gräns- och kustbevakningsmyndighet, som Danmark och Österrike har föreslagit, utan bistå de medlemsländer som tar emot flyktingarna. Det skulle kunna vara ett sätt att luckra upp de rådande blockeringarna i ministerrådet och är dessutom mer humant än att skicka flyktingar till medlemsländer som gör allt för att inte ta emot dem.

I stället för att lägga alltmer pengar på gränsbevakning behöver vi stå upp för en solidarisk flyktingpolitik och långsiktiga politiska lösningar. Det handlar om att förebygga och motverka konflikter, klimatförändringar och fattigdom. Det är kontraproduktivt att alltmer av EU:s resurser används för att stoppa flyktingar vid gränsen i stället för att främja en utveckling som kan förhindra att människor drivs på flykt från första början.

Bodil Valero

EU-parlamentariker (MP)